Kära broder

Fick äntligen pratat med min bror igår. Jag har aldrig sett honom så svag och sårbar. Han ska alltid vara så stark och allvarlig och relativt känslokall. Nu har hela den fasaden rasat. Efter att ha pratat med honom i flera timmar igår insåg jag att jag - genom hela deras förhållande - bara har fått höra flickvännens version av de dåliga aspekterna av deras förhållande. Min bror har aldrig diskuterat sånt med mig innan. Jag förstår nu att en väldigt dominant och en extremt konflikt rädd personlighet har levt ihop utan att kommunicera något vidare. Vad de än försöker säga varandra så förstår den andra inte till fullo. Vilket i sin tur leder till missförstånd som leder till att någon blir sårad som sedan ledde till den nuvarande situationen. Efter att ha pratat med min bror insåg jag även att det inte var hållbart för hans flickvän (ex!?) att bo kvar här. Hon hade haft samma känsla själv och tog själv upp det igår så hon flyttar idag.

Hela den här situationen gör så förbannat ont i mig. Jag sörjer för min bror och hans flickvän men jag sörjer även min egen förlust igen. Det är inte vad jag förlorade utan förlusten i sig. Det gör ont att behöva påminnas om den smärta och ilska jag gick igenom för bara 5 månader sedan. På så vis känns det svårt att stötta någon annan i samma sorgearbete... för att jag vet hur fruktansvärt smärtfyllt det är.

Nä, nu ska jag radera mitt förflutna ur mitt liv. Ska börja med att rensa datorn!

Peace’n’love