Lycka kommer i små doser

Tänk vad glad och nöjd man kan bli av så lite.
Igår storstädade jag hela min lägenhet (inte en sekund försent). Jag gnuggade och skurade i timmar och fy fan vad tråkigt det var. Men i morse när jag gick upp så kände jag en sån lättnad. Köket var diskfritt och golven vad inte täckta med kläder överallt. Jag har alltid varit ett "neatfreak" men sedan jag flyttade till en egen lägenhet så har renlighet på sätt och vis hamnat en bit ner på prioriteringslistan. Jag förstår inte varför eftersom jag blir galen av stök och smuts. Det liksom kryper under huden på mig. Men nu är jag iaf nöjd. Det ska bli gött att göra frukost i mitt skinande rena kök!
Lycka må komma i små doser men man bör ta vara på de stunderna. Man vet inte när man får sin nästa fix!

Njut av stunden!

Ut med aggressionerna

Det var skönt att få gå in i studion idag och bara släppa ut ångesten och ilskan på någon konstruktivt. Att bara få göra sånt jag trivs med och samtidigt lätta lite på trycket.
Det gick bra idag. Satte sista låten så nu är det bara mixning och mastring kvar. Ska förhoppningsvis bli klar i slutet av veckan.

Berättar mer då.

Arrrrggg...

Ilskan är överväldigande!
Jag går och tar ut det i studion...

När man tror att man känner någon

Jag vet att jag är lättlurad men idag har jag förstått att jag slagit alla tidigare rekord möjliga att slå när det gäller att vara lättlurad.
I 5½ fucking jävla år har jag tydligen levt ihop med en människa som inte alls var den han uppgett sig för att vara. Hur kan jag sett så jävla fel? Framför allt undrar jag vad i helvete han gjorde ihop med mig? Jag kan uppenbarligen inte ha varit vad han velat ha?! Jag känner mig så otroligt dum just nu. Och tom. Det känns som jag slängt bort en alldeles för stor del av mitt liv på någon som aldrig tänkt stanna med mig ändå, på någon som aldrig älskade mig för den jag var. FUCK! Vad gör man när man inser något sånt här? Går ut och startar jakten på en ny man och bara börjar om? Knullar runt tills man fått bort avsmaken från det förflutna? Överkonsumerar berusande substanser tills man inte kommer ihåg något längre? Eller skjuter man bara skallen av sig? Ingen fara, jag är fortfarande för feg för att ta livet av mig.

Hur illamående och ångestfylld den här upptäckten än gör mig så är en sak säker i alla fall; I AM SO FUCKING OVER YOU, JER!!!

(ursäktar för alla svordomar)

Tråkiga nyheter

Hur mycket "bad news" kan en och samma individ ta på en dag?

Min dag började med att jag fick den tråkiga nyheten om att någon jag bryr mig mycket om (mer än jag kanske vill inse) ska flytta från vår stad. Orsaken är gamla spöken som inte går att ignorera.
När jag fick höra det högg det till i mitt bröst och tårar föll.
Vi har precis börjat lära känna varandra. Vi kan inte bara bryta nu! Tyvärr har jag inte någon som helst övertalningsförmåga i ärendet. Ingenting jag säger kommer ändra beslutet. Tyvärr.
Jag önskar det fanns en annan lösning, vännen?

Senare på dan pratar jag med min mamma om min mormor som ligger inlagd på sjukhus, igen.
Det har varit bestämt sen en vecka tillbaka att jag ska åka dit för att
fungera som ledsagare några dar. Jag åker på onsdag.
Idag ringde min mamma för att berätta om när hon var hos min mormor sist. Hon förklarade hur min mormor ställer samma fråga inom en kort tidsperiod och köper varor i affären som hon redan har massor av. Hon bad mig att hålla lite extra koll på sådana saker nu när jag är där.
Håller min mormor på att bli dement? Ska hon sluta komma ihåg mig och försvinna hon också?

Jag står totalt maktlös idag.


Love to my world

Söndag igen...

... men dock inte så ångestladdad som vanligt!
En väldigt lång helg har precis passerat. 4 dagars hårt festande har definitivt satt sina spår.
Hela kroppen värker och huvudet hänger inte riktigt med. Men vad står man inte ut med för att få ha lite kul här i den enformiga, regniga tillvaron!? Trots att jag haft en super helg så har jag endå känt mig lite extra ensam. Hade behövt lite närhet och ömhet. Jag e inte speciellt krävande men just den här helgen har jag verkligen varit i behov av lite bekräftelse. Tja, det hade nog räckt med en blick för att jag skulle känna mig nöjd( får ju inte glömma att jag fick lite hångel av Sofia iaf ;-) ) . Så lite kan betyda så mycket! Jaja, nog med självömkan och igång med självförtroendet!

Love

Ännu en söndag

Söndag igen. Vad är det med söndagar som gör att man måste få ångest?Nog för att man kanske är lite bakis och man vet att måndagen och allt vad den innebär, ligger nära inpå men varför tycks man (ja, i.a.f. jag) alltid dra på sig lite extra tyngd på axlarna?Jag börjar tro att min hjärna har "a mind of it's own". Jag tror att den är väldigt självdestruktiv och själv tvingar sig (eller mig!?) att tänka på en massa tråkiga saker som inte borde tänkas på, tankar som inte ens förtjänar att lägga någon tid på. Jag vill i alla fall inte tro att jag väljer att vältra i min egen misär. Jag vill inte tro att jag inte kan välja att lägga saker bakom mig och fortsätta framåt. Vad vinner jag på att inte göra det? Ingenting! Att stå kvar och stampa på samma ställe och hålla kvar vid gamla idéer och vanor är som att gräva sin egen grav - ju mer man stagnerar sig desto djupare blir hålet. Till slut blir hålet så djupt att man måste stanna där nere!

Ok, så, sluta vältra! Är det svaret? Sluta lyssna på fel musik, sluta titta på gamla bilder, sluta göra samma gamla saker, sluta tänka på vad som var och lev i nuet!!!

Jag får nog ta ett snack med min hjärna och försöka övertala den gamla geléklumpen att inte göra så här längre!

"Tiden är nu och vi är här" (Dan Millman)

Godnatt

Nytt liv

Hur går man vidare efter ett uppbryt? Hur lämnar man 5½ år bakom sig utan att vända sig om?
Jag kan inte luska ut det! Hur mycket jag än vill gå vidare, starta om och leva loppan så ligger minnena endå kvar någonstans i bakhuvudet och lurar. Och självklart tränger de sig fram när man minst anar och absolut inte vill det. Ena dan är allt frid och fröjd, livet känns naturligt - som om jag aldrig haft något annat liv - men nästa dag minns jag vad som försvann och grubblandet är i full gång. Varför kan jag inte bara leva för stunden och njuta av vad jag har nu!?
Men vad är det då jag har nu? En skitt lägenhet i horkvarteren, ingenting att göra och svårt för att ty mig till människor. Visst, jag har mina vänner som alltid funnits där för mig och min familj står alltid vid min sida. Men alla nya ansikten som tillkommit som jag varken vågar lita på eller binda mig till. Vad ska det bli av dem?

Varför kan jag inte bara få glömma, förlåta och gå vidare...